Shurima

Århundraden under jorden gör underliga saker med ett imperiums döda — den här vägrar förbli begravd, och delar av den fortsätter att dyka upp när öknen förskjuts.

Under sanden

Imperiets kollaps är gammalt nyheter vid det här laget, dess huvudstad sedan länge uppslukad och dess folk utspritt över öknen som en gång var dess hjärtland. Amumu, den sorgsne mumien, vandrar genom samma öken som en liten, sorgsen påminnelse om allt fallet kostade, förbannad snarare än förstörd av det. Renekton, sandens slaktare, och Nasus, sandens kurator, var en gång tillsammans väktare av imperiets minne, tills det som förvandlade en av dem till ett monster lämnade den andre kvar med att försöka hålla samman det som återstår.

Vad som vaknar under den

Azir, sandens kejsare, är det tydligaste tecknet på att imperiet aldrig helt tog slut — en härskare som rest sig ur sin egen grav för att återta en tron som tekniskt sett slutade existera för århundraden sedan. Xerath, den uppstigne magikern, sökte samma sorts makt och fick ett betydligt värre resultat, kvar som levande, rasande energi som knappt håller en form. Skarner, den uråldrige härskaren, är äldre än imperiets folk över huvud taget, en kristallin väktare vars sömn imperiets uppgång och fall knappt avbröt.

Alla i öknen väntar inte på det förflutna. Taliyah, stenväverskan, och Sivir, stridsmistressen, rör sig genom ruinerna av sina egna nutida skäl att vara där, en som fortfarande lär sig vad hon kan göra med marken själv, den andra som främst ser uråldriga gravar som en inkomstkälla. K’Sante och Naafiri tillhör båda ökens levande städer och krigsband snarare än dess begravda — bevis på att imperiets historia inte bara skrivs av det som klättrar upp ur sanden.

Till och med ökens tidtagare verkar osäkra på vilken era de tillhör. Zilean, kronväktaren, vandrade så långt in i sin egen studie av tiden att han tappade bort vilket århundrade han stod i, och driver nu mellan imperiets förflutna och dess nutid utan att helt välja någon av dem. Rammus, pansardjuret, är äldre än de flesta förklaringar som erbjuds för honom, hoprullad och väntande under sanden på samma sätt som imperiets andra hemligheter tenderar att vänta. Huruvida öknen minns som en ruin, en varning eller ett kungarike som fortfarande är skyldig sin tron beror mest på vilken av dessa gestalter en resenär råkar möta först.