Shadow Isles

Ingenting här slutar som det borde. Sorg orsakade katastrofen som skapade denna ögrupp från första början, och sorg är fortfarande det ämne som de flesta av dess invånare är gjorda av, århundraden efter att dimman rullade in och hindrade någon från att dö ordentligt.

Viego, den Ruinerade kungen, är där historien börjar: en monark vars vägran att acceptera sin drottnings död utlöste förbannelsen som slukade hela hans rike tillsammans med honom, och som nu söker genom dimman efter en kvinna han aldrig kommer att finna. Thresh, kedjefångvaktaren, var redan grym innan förbannelsen tog honom, och fann helt enkelt en större duk för det efteråt, samlade själar på samma sätt som han en gång samlade lidande. Hecarim, krigets skugga, leder ett spektralt kavallerianfall som aldrig avslutas och aldrig behöver göra det, eftersom kriget det tillhör slutade spela roll långt innan det slutade hända.

Alla som fångades i dimman kapitulerade inte för den. Senna, Återlösaren, tillbringade århundraden instängd i en lykta innan hon förvandlade samma lidande till ett vapen mot dimman själv, och valde att slåss snarare än att upplösas i den. Yorick, Själarnas Herde, vårdar de döda snarare än att befalla dem, och behandlar öarnas oändliga lik som något närmare en plikt än en resurs. Maokai, den Förvridne Träden, bekämpar samma dimma med rötter istället för en klinga, och håller fortfarande ett agg som är äldre än de flesta av öarnas yngre spöken.

Till och med de mindre, märkligare gestalterna här bär på samma vägran att förbli färdiga. Gwen syddes ihop till något nytt snarare än att lämnas att ruttna. Karthus sjunger högre ju mer av honom dimman eroderar. Kalista existerar bara för att driva in löften som de levande brutit, ett svek i taget. Elise, Spindeldrottningen, valde sin egen förvandling snarare än att få den påtvingad, vilket gör henne till en av de få sakerna i detta skärgård som fortfarande liknar ett beslut istället för en konsekvens.

Inget som händer på dessa öar är någonsin riktigt över — det byter bara form och fortsätter. Det som en gång var ett kungarike, sedan en tragedi, sedan en förbannelse, är nu helt enkelt en plats, och människorna som spolas iland här slutar oftast fråga vilken av de tre den räknas som.