Hecarim

Vad Hecarim än var innan Ruination spelar knappt någon roll längre. Han red som en riddare från Blessed Isles fram till den stund dessa öar föll i skugga, och samma förödande energier som förtärde landet slet även genom honom, hans kavalleri och varje riddjur vid hans sida. Det som kom ut på andra sidan var inte en riddare alls – en spektral sammansmältning av man och best, bunden till ett öde som ingen av dem hade valt.

Det ödet är enkelt och upprepas i oändlighet: rid ner de levande. Närhelst Black Mist sträcker sig ut över Shadow Isles och bortom leder Hecarim dess anfall, och enligt varje vittnesmål gör han det inte motvilligt – han njuter av slakten och krossar allt under sig medan hans bepansrade hovar bara fortsätter framåt.

Hans kit är helt uppbyggt kring momentum. Rampage klyver allt i närheten och blir billigare och hårdare ju fler gånger den träffar, Devastating Charge bygger fart ju längre han springer och låter honom braka rakt igenom enheter innan den avslutas med en knockback som skalas med tillryggalagd sträcka, och hans passiva, Warpath, omvandlar den bonusfarten direkt till attackskada – ju snabbare han rör sig, desto hårdare slår han. Spirit of Dread byter en del av hans egen hälsa mot en leech från närliggande fiender, vilket är användbart med tanke på hur sällan han har råd att stå still. Hans ultimate, Onslaught of Shadows, frammanar de spektrala kvarlevorna av hans gamla kavalleri för ett sista anfall, som avslutas med en chockvåg som får överlevarna att fly i skräck istället för att stanna och slåss.

Få champions från Öarna bär sitt gamla liv så synbart förvandlat som Hecarim gör — en riddare som förlorade allt till Ruination och ändå fortsatte rida, bara inte längre på någon sida som fortfarande andas. Han spelar top lane som en Fighter-Tank, driven av mana snarare än någon levande resurs, vilket passar en krigare för vilken döden aldrig riktigt var slutet.