Maokai

Maokai brukade vara stilla. Innan Shadow Isles föll var han en naturande som nöjde sig med att förbli rotad på ett ställe, utan det raseri som nu präglar nästan allt han gör. Vilken mjukhet han än en gång hade överlevde inte heller omvandlingen. En magisk kataklysm avslutade det tysta livet, och bara Livets vatten som sögs in i hans kärnved hindrade honom från att gå under med det — han överlevde, dock inte riktigt som sig själv.

Det som i stället reste sig var en högrest treant i ständigt krig med det hans hem blev. Bramble Smash och Sapling Toss ger honom sätt att kontrollera mark och straffa den som dröjer för länge i buskarna, Twisted Advance låter honom rusa framåt omålbar innan han rotar sin måltavla på plats, och Nature’s Grasp, hans ultimate, drar en kolossal törnvall över slagfältet som inget springer ifrån så lätt. Hans passiva, Sap Magic, läker honom genom basattacker närhelst en besvärjelse träffar i närheten, passande för en varelse vars hela andra liv har handlat om att återta det som odöden ständigt försöker ta ifrån honom. Som både top laner och support kan han plantera sig där striden som mest behöver en vägg. Att återställa Shadow Isles till något som liknar dess forna skönhet är fortfarande det egentliga målet; tills vidare är det att hålla linjen mot fasor som Hecarim som fyller större delen av hans dagar i stället.

Inget av det ser fredligt ut, och Maokai låtsas inte om något annat. Han mäter framsteg mindre i stunder av lugn än i hur mycket mindre av den svarta dimmans inflytande som fortfarande står kvar i slutet av varje strid, en förvriden rot i taget. Det är långsamt, mödosamt arbete, och han har förlikat sig med den takten. Andra vandrare från Shadow Isles som Gwen steg fram ur samma kataklysm i ännu underligare skepnader, även om få bär på Maokais särskilda blandning av sorg och envis plikt.