Thresh

Thresh dödar inte snabbt, och det är precis poängen.

Han var inte alltid ett spöke. En gång hade han vårdnaden om en stor mängd arkanisk kunskap, innan något starkare än livet och döden själva upplöste honom och lämnade honom rastlös inom Shadow Isles, en övärld kvävd av dimma och spöken, en plats där döden sällan avgör något för gott. Vad han förlorade i den upplösningen ersatte han med grymhet, och han livnär sig nu genom att dra ut lidandet ur andra med ett tålamod som de flesta dödliga skulle kalla sadistiskt. Själar som fångas av honom dör inte bara; han fångar dem inuti sin lykta för att plågas i oändlighet, långt efter att deras kroppar har slutat spela roll, och bryter ner dem med en uppfinningsrikedom som tycks ta en alldeles egen njutning i processen.

Hans kit, byggt för Support- eller Top-rollen och drivet av Mana som de flesta av hans slag, är en direkt förlängning av den grymheten. Damnation låter honom skörda själarna från alla som dör i närheten, vilket permanent ökar hans Armor och Ability Power ju längre en strid drar ut på tiden. Death Sentence kedjar en fiende och släpar dem mot honom, och att kasta den igen drar Thresh till dem i stället, en omkastning som straffar övertro på sig själv. Dark Passage kastar ut själva lyktan, skyddar allierade från skada samtidigt som de får en väg att skynda till hans sida. Flay belönar tålamod mellan attacker med tyngre skada, och sveper sedan sin kedja för att slå tillbaka alla den nuddar. The Box, hans ultimata förmåga, stänger in en grupp bakom väggar som saktar ner och skadar alla som bryter igenom dem, en bur byggd av samma tålmodiga grymhet som definierar honom. Namn som Hecarim och Kalista, eller Elise, Gwen, och Karthus, nämns ofta i samma andetag som honom, men ingen delar hans särskilda talang för att få döden att kännas som bara början.