Karthus

En sång är oftast det sista du hör innan Karthus hittar dig, om du nu hör något alls.

Han är en odödlig ande från Shadow Isles, och där de levande ryggar tillbaka inför tanken på en evighet som varken levande eller ordentligt död, finner Karthus inget annat än skönhet i det. För honom är odödligheten inte en förbannelse att fly från utan en förening värd att fira, och han behandlar varje framträdande i den levande världen som en möjlighet att dela den övertygelsen — oftast genom att ta med sig döden.

Andra vandrare från Shadow Isles, Kalista bland dem, bär sina egna dystra syften genom samma dimma, men Karthus är mindre intresserad av hämnd än av ceremoni. Han är mindre en jägare än en apostel, som sprider vad han anser vara dödens glädje till alla som har oturen att vara i närheten.

Inte ens döden stoppar honom. Death Defied, hans passiva, låter honom fortsätta kasta besvärjelser under en kort stund efter att han dödats, ett passande bokstavligt uttryck för en ande som aldrig såg döden som ett slut. Lay Waste träffar ett område med fördröjd, eskalerande skada som straffar isolerade mål, Wall of Pain sänker Move Speed och Magic Resist för alla som korsar den, och Defile låter honom dränera energi från närliggande fiender samtidigt som han återställer sin egen mana. Hans ultimata förmåga, Requiem, kräver tre sekunders kanalisering innan den slår till mot varje fiendechampion på kartan samtidigt — en passande slutnot för någon som aldrig brytt sig särskilt mycket om gränserna för en enskild strid, för att inte tala om ett enskilt liv.

Han spelas som en mage, begränsad till mid lane och beroende av mana som nästan varje annan caster i Runeterra, vilket gör resten av hans kit desto märkligare i jämförelse — en besvärjare vars mest utmärkande drag är hans fortsatta deltagande i en strid efter att ha dödats i den. Inte ens hans sång, som bara nämns i förbigående av dem som hört den, verkar betyda lika mycket för honom som tystnaden som följer.