Noxus

Styrka är i detta imperium inte en dygd att sträva efter — det är den enda valutan som accepteras, och rang eller börd köper ingenting mot en soldat som faktiskt kan vinna. Det är så Darius, Noxus hand, steg från vanlig soldat till en av imperiets mest fruktade upprätthållare, och hur Ambessa, kallad krigets matriark, befaller lojalitet genom en rad segrar snarare än ett familjenamn. Noxus har aldrig brytt sig mycket om var dess starkaste kommer ifrån, bara att de fortsätter bevisa det.

Trifarix

Århundraden av envåldshärskare gav till slut vika för ett råd av tre, byggt på tanken att ingen enskild form av styrka borde härska ensam. Swain, Noxus storgeneral, behåller sin plats genom kallt kalkylerande och en vilja bunden till en gammal, hungrig kraft som han använder snarare än tjänar. Runt honom tar styrkan tystare former: Katarina, den illvilliga klingan, och LeBlanc, bedragerskan, rör sig genom imperiets politik från dess skuggor och avgör utfall långt innan någon klinga dras.

Black Rose

Under rådet sitter en äldre, tystare makt. Dess medlemmar är magiker som i generationer har handlat med blodmagi, hemligheter och inflytande över den som för tillfället sitter vid makten, och som behandlar tronen som ännu en tillgång att hantera på avstånd snarare än ett pris värt att ta direkt. Cassiopeias ormlika förvandling och Vladimirs blodfödda odödlighet tillhör båda ett Noxus som är villigt att låta sina magiker bli något annat än mänskliga om resultatet är en makt värd att ha.

Inte varje noxier passar in i något av lägren. Riven, Landsflyktingen, kasserades av samma militär som en gång anförtrodde henne en förtrollad klinga, och överlever nu i imperiets utkanter snarare än inom dess strukturer. Briars återhållna hunger, Kleds enmansritt och Sions återkomst från avrättningen, fortfarande odöd, pekar alla mot samma regel: Noxus frågar inte vad du är, bara vad du fortfarande kan göra för det.