Targon

Höjden ensam förklarar inte varför folk klättrar på detta berg; det är vad som väntar på toppen som lockar dem tillbaka, och vad som väntade där först är en tvist om vilket ljus som förtjänar tillbedjan.

Solens troende

Solari har bergets dominerande ställning, en soltillbedjande orden som ser ljus och ordning som oskiljaktiga och behandlar månen som något närmast kätterskt. Leona, den strålande gryningen, förkroppsligar den ordningen i dess mest bokstavliga form, en krigare insvept i solljus som håller en linje snarare än jagar ära. Pantheon, den obrytbara lansen, bär en version av samma övertygelse in i varje strid han tar sig an, och behandlar tro som något man bevisar med en lans snarare än argumenterar om.

Det solen försökte utplåna

Lunari försvann aldrig helt, vad Solari än hade för avsikt. Diana, kallad månens förakt, fördrevs av samma orden för att ha funnit en sanning den hellre ville begrava, och bär nu månens kraft direkt in i berget hon förvisades från. Aphelios, de trognas vapen, tjänar samma dolda hängivenhet i nästan total tystnad, och låter sin syster tala för en tro han inte längre själv kan uttrycka.

Ovanför båda fraktionerna svarar berget fortfarande till äldre, underligare ting. Aurelion Sol, Stjärnsmidaren, formade en gång stjärnor innan något klippte hans ambition ner till bergets storlek, en kosmisk kraft som dess mänskliga fraktioner knappt registrerar. Zoe, Skymningens Aspekt, och Soraka, Stjärnbarnet, bär båda bitar av samma kosmiska ordning i mildare, mer direkta former — en behandlar bergets kraft som ett spel, den andra skänker bort sin för människor som aldrig fullt ut kommer förstå vad hon gav upp. Taric, Valorans Sköld, svarar inte direkt till någon av bergets fraktioner, bara till själva idén om beskydd, varhelst den än behövs. Var och en av dem bär bergets kraft på olika sätt: som ljus, som hämnd, som smideseld, som ett spel, som en återbetald skuld, eller helt enkelt som en ed hållen långt efter att någon fanns kvar att upprätthålla den. Det de har gemensamt är att ingen av dem behandlar toppen som kuliss — för var och en av dem är klättringen själva poängen, inte utsikten från toppen.