Freljord

Ledarskapet i denna frusna vidd har aldrig samlats hos en enda anspråkstagare, och klimatet tycks föredra det så. Sejuani, Nordens raseri, leder genom att rida rakt mot vad som än hotar hennes folk, medan Ashe, Frostbågskytten, håller sin position genom tålamod och en båge som sällan missar. Ingen av metoderna har lyckats ena stammarna som delar detta land, och ingen av dem visar några större tecken på att försöka hårdare.

Några av regionens kämpar svarar på klimatet med rå uthållighet snarare än strategi. Olaf, Berserkern, behandlar ett slagfält som de flesta behandlar en varm måltid. Tryndamere, Barbarkungen, har överlevt tillräckligt för att sluta förvånas av något av det. Volibear, den Obevekliga Stormen, och Trundle, Trollkungen, är mindre mänskliga svar på samma press, och håller var sitt territorium på det gamla hederliga sättet. Braum, kallad Freljords hjärta, är det ovanligare fallet: styrka som främst används för att skydda människorna runt honom snarare än för att vinna något åt sig själv.

Under de synliga stammarna sägs äldre ting röra sig. Tre namn i synnerhet läses närmare som myt än som någon levande härskare:

• Anivia, Cryophoenix, en varelse som dör och återföds snarare än att bara leva ut ett liv
• Lissandra, Ishäxan, vars grepp om regionens äldsta magi har överlevt varje stam som försökt utmana det
• Ornn, Elden under Berget, en smedsgud som nöjer sig med att hålla sig gömd tills någon ger honom en anledning att inte göra det

Braums sköld och Volibears storm lyder ingen enskild stam, vilket är en del av varför ingen av dem någonsin helt har kunnat göras anspråk på av en. Den vägran att ägas går igen hos de flesta av landets märkligare champions också: något här belönar den som överlever på sina egna villkor snarare än den som svär den rätta eden först, vare sig det innebär att uthärda en ändlös strid eller helt enkelt att överleva varje rival som försökte göra anspråket före dig.

Mellan stammarna som slåss om ytan och vad som än håller sig fast under den har denna frusna vidsträckning aldrig behövt utomstående för att göra sina vintrar hårdare.