Doktrin skriven i solljus
Mount Targon tillhör inte helt någon enskild orden, men Solari har gjort anspråk på dess mest synliga ansikte. Deras doktrin behandlar solen som ordningens själva källa, framställer ljuset som en moralisk kraft snarare än bara en naturlig, och betraktar allt förknippat med månen som en korruption som ska hållas ute, dess följare, dess symboler och dess gamla anspråk på berget.
Leona, den strålande gryningen, framstår nästan som ordens doktrin given en kropp, rustning och syfte byggt helt kring solstrålning, stående som en sköld mot vad mörkret än försöker återta högre upp på sluttningen.
Vad förbudet kostar
En tro byggd kring att utesluta halva himlen skapar oundvikligen offer, och Targon’s hjältar visar vad den uteslutningen producerar. Diana, Månens förakt, existerar specifikt för att Solari’s förbud inte lämnade något utrymme för henne, en titel som läses som en direkt tillrättavisning av ordens kärndoktrin snarare än en namntillfällighet. Pantheon, den obrytbara lansen, och Taric, Valorans sköld, bär båda bergets kosmiska tyngd i strid utan att behöva Solari’s sanktion för att göra det, en påminnelse om att Targon’s kraft aldrig enbart var deras att skänka från första början. Till och med Aurelion Sol, stjärnsmidaren, och Zoe, skymningens aspekt, svarar mot en skala av kosmisk auktoritet som Solari kan vörda men aldrig helt rymma eller ta äran för.
Ordens visshet om ljus och ordning är i den meningen både dess största styrka och dess snävaste blinda fläck: en doktrin som är tillräckligt självsäker för att bygga en hel tro kring, men tillräckligt rigid för att skapa sin egen opposition helt enkelt genom att insistera på att halva himlen inte räknas. Varje generation som Solari håller berget fortsätter samma insisterande att ge den uteslutna halvan en anledning att härda, och Targon’s historia har ännu inte fått slut på egna skäl.