Vissa hot är för stora för vilket enskilt rikes armé som helst, och den svarta dimman är precis ett sådant hot. Sentinels of Light bildades som ett svar: en skara samlad från hela Runeterra snarare än från en enda nation, förenad av övertygelsen att undergång måste mötas med ett lika gränslöst motstånd. Ingen enskild krona hade kunnat organisera ett svar så utspritt, och ingen försökte.
Den rekryteringslogiken förklarar varför gruppens led ofta överlappar med gestalter som redan levde utanför någon fast trohet, människor för vilka det aldrig var någon nyhet att korsa in på en främlings territorium för att slåss mot någon annans monster:
- Lucian, Renaren, vars titel nästan låter som en missionsbeskrivning för saken och vars jakt långt föregår gruppen själv.
- Jax, Grandmaster at Arms, en kämpe redan van vid att stå emot hot som är för gamla och för främmande för att vanliga soldater ska ta dem på allvar.
- Bard, den Vandrande Väktaren, vars angelägenheter aldrig var bundna till någon enskild nations gränser till att börja med, kosmiska uppdrag går före varje rikes karta.
Samma mörker som Sentinels byggdes för att stå emot har en tendens att skapa sina egna rekryter till andra sidan. Mordekaiser, Järnåtervändaren, Aatrox, Darkin-blade, och Nocturne, den eviga mardrömmen, representerar alla den sorts urgamla, framträngande fientlighet som gör en respons över hela Runeterra nödvändig från första början, krafter gamla nog och hungriga nog att ingen enskild gräns någonsin skulle hålla dem tillbaka heller.
Placerade mellan dessa två ytterligheter fungerar Sentinels mindre som en konventionell orden och mer som ett stående svar på ett stående problem: varhelst ruinationen sprider sig härnäst kommer den att finna människor som redan är villiga att korsa in i obekant territorium för att möta den, med eller utan inbjudan från den som råder över marken den landar på. Medlemskap, i den bemärkelsen, spelar mindre roll än vilja, och vilja är det enda gruppens grundande aldrig behövde förhandla om.