Lucian

En skuld som aldrig stängdes

Lucian’s krig mot de döda började med en mycket specifik död: hans fru, dödad av vålnaden Thresh. Hennes slutgiltiga återkomst till livet borde ha gjort upp saken. Det gjorde den inte. Vad som än drev Lucian’s raseri från början har fortsatt brinna långt efter att anledningen till det tekniskt sett undanröjts, och han har fortsatt jaga vålnader med exakt samma intensitet sedan dess, som om skulden fortfarande vore obetald.

Två pistoler, inga halvmesyrer

Som Sentinel of Light behandlar Lucian den svarta dimman och de vålnader den frammanar som ett pågående nödläge över hela Runeterra, inte ett avslutat kapitel begränsat till ett slagfält. Hans två relikpistoler är byggda för exakt den sortens obevekliga arbete: Piercing Light prickskjuter ett enskilt mål rakt igenom, Ardent Blaze markerar en bredare grupp i en stjärnformad ljusexplosion, och Relentless Pursuit låter honom dascha in eller ut i samma stund en öppning uppstår. Hans passiva, Lightslinger, dubblerar hans grundattacker efter varje kastad spell, så pressen på ett mål avtar sällan länge – och när det är dags att avsluta en strid helt och hållet förvandlar hans ultimata, The Culling, hans vapen till en ström som varken levande eller döda särskilt gärna vill stå framför.

Skoningslös av naturen

Inget av det framstår som showmanship. Lucian visar lite nåd och ännu mindre tvekan, och behandlar varje vålnad som fortfarande strövar lös som ett aktivt hot mot alla som ännu inte dött, och vägrar låta den svarta dimmans äldsta fasor komma i närheten av de levande han svurit att hålla vid liv. Varje skott från de två pistolerna står skrivet på en skuld han fortfarande, tyst, anser vara öppen. Den hybrididentiteten – marksmanprecision parad med en assassins villighet att dyka rakt in i mitten av en strid – gör honom lika bekväm med att duellera i bot lane som med att jaga ensam i mid lane, tillsammans med andra vandrare som Evelynn och Fiddlesticks, som delar hans lösa band till någon enskild nation.