Varje tro som Solari fördrev försvann inte bara. Lunari höll månens gamla kraft vid liv långt efter att Mount Targons soltillbedjare förklarade den vara fördärv, och överlevde i hemlighet snarare än i tempel, förd vidare av människor som hade all anledning att tiga om vad de fortfarande trodde på och vilka de anförtrodde den tron.
Diana är den tydligaste tråden som kopplar den dolda tron till nuet. Märkt från födseln som månens hån av just den orden som en gång kunde ha kallat henne syster, bär hon Lunaris förföljelse som personlig historia snarare än avlägsen legend, och hennes fortsatta trots hindrar den gamla tron från att utplånas helt, vare sig hon någonsin finner andra som fortfarande delar den.
Aphelios, beskriven som de trognas vapen, antyder en hängivenhet som passar en religion som fortfarande överlever under jorden mycket bättre än en som är tillräckligt självsäker för att dyrka i dagsljus. Där Solari har Leona som en mästare byggd för att öppet förkroppsliga deras lära, har Lunari ingen motsvarande gestalt i det offentliga ljuset, bara tystare tecken och äldre namn som månens följare aldrig helt försvann från berget.
Resten av Targons champions finns någonstans utanför den här specifika konflikten, kosmiska till omfånget snarare än partiska i den. Aurelion Sol svarar på ambitioner äldre än Targons sol-och-måne-tvist, och Soraka, Stjärnbarnet, erbjuder helande som tjänar vem som helst oavsett vilken tro de växte upp med eller vilken sida av berget de föredrar. Deras neutralitet skärper bara kontrasten: även på ett berg fullt av kosmisk kraft tillhör utrymmet att öppet följa månen fortfarande nästan helt minnet och de få, som Diana, som är villiga att kämpa för mer än så. Vad Lunari saknar i tempel och öppen dyrkan har de hittills kompenserat för helt enkelt genom att vägra sluta försvinna, generation efter generation, oavsett hur fullständigt Solari trodde att saken var avslutad.