Lillia

Få champions i Ionia är svårare att faktiskt få syn på än Lillia. Älvkalven håller sig vid trädgränsen och betraktar dödliga på avstånd i stället för att närma sig dem direkt; deras oförutsägbara natur fascinerar henne lika mycket som den oroar henne. Hon gömmer sig inte av illvilja, bara av nervositet — en liten, lättskrämd varelse som samlar mod för att betyda något för någon överhuvudtaget.

Det som till slut lockar fram henne ur skuggorna är en bruten förbindelse. Stigarna som en gång bar människors drömmar till det urgamla Drömträdet har tystnat, och Lillia har tagit på sig att ta reda på varför. Hon bär nu en gren som berörts av gammal magi och använder den för att söka upp drömmar som ingen ännu vågat drömma — förhoppningar och dolda önskningar begravda under rädsla och vana. Varje dröm hon blottar låter henne blomma lite mer, och låter dess ägare andas lite lättare. Det är ett sökande hon inte kan skynda på, och hon försöker inte heller.

I strid tar samma tanke om att locka fram det begravda en skarpare form. Hennes passiva, Dream-Laden Bough, märker alla hon träffar med långvarig, utdragen skada, medan Blooming Blows och det långsamt rullande Swirlseed håller motståndare nötta och haltande på avstånd. Hennes ultimata förmåga, Lilting Lullaby, samlar varje fiende som redan berörts av Dream Dust och drar dem mot sömn — ett öde som kostar dem extra i samma stund de tvingas vakna igen. Som en fighter-mage byggd för både top lane och mid lane kan hon gå in i en strid utan att någonsin förlora sin försiktiga, blick-över-axeln-kant.

Ionia saknar redan brist på besvärjare formade av vitt skilda förhållanden till makt. Ahri jagar med sin, Akali behärskar sin med total disciplin, och båda vandrar i samma skogar som Lillia så gärna undviker att bli sedd i. Mot den bakgrunden sticker Lillias fumliga, ursäktande form av magi ut just för att den begär så lite av dem den är tänkt att hjälpa, inbäddad som den är i Ionias vidare andliga landskap.