Galio

För det mesta är Galio helt enkelt sten. Han står vakt utanför Demacia, en koloss rest för generationer sedan som ett skydd mot fientlig trolldom, och han kan hålla den posen — orörlig, tyst — i decennier innan något förändras. Det som förändrar det är magi: en våg av fientlig kraft nära murarna är det enda som pålitligt väcker honom.

När Galio väl är vaken slösar han inte bort tillfället. Han kastar sig in i striden med något som liknar lättnad, medveten om att ett kungarike byggt på lag och ära sällan får se en av sina äldsta väktare röra sig. Segern, när den kommer, bär en kostnad han inte kan undvika: samma magi som han krossar för att skydda Demacia är också det som återställer honom till rörelse, så varje triumf bränner igenom gnistan som håller honom aktiv. Att vinna får honom att somna igen.

I strid visar sig den motsättningen som tajming. Hans passiva, Colossal Smash, laddar hans grundattacker med bonusmagisk skada med jämna mellanrum, vilket belönar tålamod framför konstant press. Winds of War skickar ett par vindstötar som konvergerar till en tornado som straffar alla som står mellan dem, medan Shield of Durand ber honom sakta ner och spänna sig innan han exploderar i en taunt. Justice Punch låter honom stiga tillbaka innan han driver framåt för att knocka upp den första championen i hans väg, och hans ultimata, Hero’s Entrance, låter honom markera en allierad’s position, skydda alla i närheten, och sedan störta ner på den strax efteråt. Som en Tank och Mage delad mellan top lane och mid tillbringar Galio de flesta engagemang med att vänta på rätt ögonblick snarare än att tvinga fram ett — ungefär som statyn han är byggd av.

Demacia’s misstro mot magi är väl dokumenterad bland dess egna champions, från Garen‘s förtrollade rustning till Lux‘s obekväma förhållande till sina egna gåvor, och Galio’s existens är kungarikets äldsta svar på samma rädsla: bygg något för att bekämpa eld med eld, låt det sedan sova tills det behövs igen.