Lux

Att växa upp rädd för sitt eget ljus

Demacia litar inte på magi, och Luxanna Crownguard växte upp med att bära magi som hon aldrig kunde nämna högt utan fara. Att böja ljus kom naturligt för henne, men det gjorde även rädslan som följde med — att bli upptäckt innebar exil, och exil innebar att dra sin familjs ädla namn ner tillsammans med sig. I åratal var hemlighållande inte en preferens utan snarare den enda tillgängliga överlevnadsstrategin. Optimism, mer än försiktighet, är det som till slut segrade.

Vad hennes familj fortfarande inte helt känner till

Lux slutade aldrig att helt dölja sin kraft; hon blev bara bättre på att använda den i tysthet, för ett kungarikes räkning som troligen skulle förskjuta henne i samma stund den förstod vad hon faktiskt kan göra. Hennes bror Garen förblir nära henne trots allt som lämnats osagt dem emellan, medan hennes koppling till Sylas är betydligt rörigare, formad av exakt den sorts magiska förföljelse som Lux har ägnat hela sitt liv åt att undvika. Hennes förmågor bär samma dualitet. Light Binding kan fånga två fiender med en enda sfär, Prismatic Barrier fungerar både som skydd på väg ut och igen på väg tillbaka, och Lucent Singularity fungerar lika bra som spaningsverktyg som detonerande fälla. Illumination, hennes passiva, belönar tålamod genom att låta ett laddat mål ta extra skada vid en uppföljande träff — inte olikt en hemlighet som till slut kräver sin betalning. Final Spark, hennes ultimata förmåga, aviserar till och med sig själv med en varningsstråle innan den riktiga landar, ett sällsynt exempel på att Lux väljer att inte dölja vad som kommer härnäst. Samma mångsidighet går igen i hur hon spelas, bekväm med att hålla mid lane på egen hand eller stötta vid sidan av allierade som Jarvan IV, ännu en demacian som har slutit sin egen fred, på olika sätt, med kungarikets rigida förväntningar. Mana finansierar allt detta, spenderat varsamt av någon som tillbringade år med att lära sig att inte dra uppmärksamhet till sig.