Malphite

Malphite föddes inte så mycket som han bröts loss. Han började som en servitor-shard av Monoliten, en utomvärldslig obelisk, med uppgiften att använda sin enorma elementära styrka för att hålla denna större varelse hel så länge han bara kunde. Han misslyckades med det enda jobbet, och det kostade honom allt han känt till. Som en tank som kan hålla antingen top lane eller junglens mitt behandlar han varje fight på samma sätt som han en gång behandlade sin gamla plikt — som något att uthärda, inte njuta av.

När Monoliten till slut förstördes var Malphite den enda biten av den som fortfarande stod kvar — ett slut han aldrig hade planerat för och fortfarande inte helt har bearbetat. Kvar har han en kropp av levande sten och ett syfte utan något kvar att tjäna. Runeterra’s folk framstår för honom som mjuka och oändligt föränderliga på sätt som hans gamla obelisk aldrig var, och han tillbringar mycket av sin tid med att helt enkelt uthärda denna obalans medan han försöker lista ut vad en shard utan en helhet egentligen är menad att göra härnäst.

Hans kampstil framstår som ett försök att tvinga ordning på en värld som ständigt vägrar den. Ground Slam straffar alla som står för nära med en chockvåg som skalar direkt efter hans egen Armor, Seismic Shard drar i fiender som försöker hålla avstånd, och Thunderclap förvandlar en rad av hans grundattacker till rullande efterskalv. Unstoppable Force, hans ultimate, slungar honom kroppsligen in i en folkmassa — burdust, bestämt och ungefär så långt från tålmodig diplomati en stenlevande varelse kan komma. Han har ändå funnit ett slags sällskap i Ixtal‘s djungel, där han korsar vägar med jägare som Rengar och Nidalee, vilka var och en förstår isolering från en helt annan vinkel än han gör. Andra vandrare i samma djungel, som Qiyana, behandlar Ixtal’s isolering som hemmaplan; Malphite behandlar den fortfarande bara som platsen där han råkade landa.